…mycket längre bak om man nu ska vara verkligt ärlig!
Tjaha – nu har jag åkt ett skidlopp, det var ju intressant! Har visserligen åkt TjejVasan och HalvValsan – oh ja ett Engelbrektslopp – men alla dom är ju stora lopp med jättemycket folk! Här var vi drygt 500 och alla åkte fort! När man skulle hämta ut sin nummerlapp var damernas inte ens med i bokstavsordnings-lådorna – utan fanns alla i en egen låda längst bort!! Vaddå!? Är skidåkning för män?
Det skulle åkas 4 varv på en 10 km bana – dels deras vanliga konstsnö bana och dels ut på en angränsande golfbana. På konstsnön var spåren av ”vasaloppsklass”, hårda och bra – på golfbanan var det mjukt och sladdrigt – på ett vis bra för på varje varv kunde man tänka ”– snart framme vid dom fina spåren igen!”. I dom fina spåren kunde jag staka på ganska bra jämfört med mina motionärskompisar (tack Anna! och Thomas, Bengt o Lasse!) Men tyvärr hade det här med vallan inte utfallit speciellt bra – så diagonalåkning i uppför var ingen hit…
Behållningen av att åka 4 varv på samma bana var helt klart att man blev varvad av täten och kunde hålla koll på sina klubbkompisar – ja i alla fall dom som åkte i Ski Team Skåne kläder – svåra att missa! Först kom täten och hjälp vad dom åker fort! Strax senare kom Rickard, sen efter ett tag Kristian och sen Christian och en stund senare Oskar, det fanns några till i startlistan – men dom kunde jag inte identifiera!
Man passerade också målområdet flera gånger på varje 10 km runda – så då kunde man få koll på lite vad som hände vid målgången, prisutdelningen etc. Lite surt kändes det först vid tredje varvningen när jag skulle ut på ytterligare en runda och det kändes som att alla andra gick i mål eller var på väg till bilarna! Tja, skam den som ger sig, två koppar energidryck nersvalda med en bulle och en kopp vatten så var det ju bara att ge sig ut på sista varvet. Karaktärsdanande. Fick sällskap först av en tjej från Göteborg som hade tänkt efteranmäla sig till 20 km när hon kom på morgonen – men det fanns ju inte nån 20 km så då åkte hon 42 istället! Bra inställning! Sen en tjej som jobbar på Stadium i Jönköping – dom får Vasalopps starter av sin arbetsgivare! Rätt kul att åka och prata med lite folk, irriterande bara att jag fick kämpa så i uppförsbackarna med bakhala skidor… Ute på golfbanan hade nu alla människor med picknick som hejade och hade egna vätskekontroller gått hem, några tappra funktionärer var kvar och så kunde vi se att vi var inte helt sist! Det kom några längre bak… På den allra sista 2km slingan inne på konstsnö spåret blev jag ifatt åkt av en pratsam farbror – men han var inte med i loppet! ”Du åker bra! Jag kommer nästan inte ikapp dig fastän jag bara åkt 5 km!”, sa han, sen berättade han att i år skulle han inte åka Vasaloppet för han hade varit sjuk – men till nästa år skulle han åka igen – för då skulle han fylla 75! Hm, jag bet ihop och tog den sista backen ner mot mål. Där väntade den snälle sonen med varm jacka och torra vantar (sen 1,5 timme….)
Rätt trött och inte så lite nöjd kunde jag konstatera att jag i alla fall åkte hela loppet trots kasst fäste, att jag ju faktiskt kommer upp i puls när jag åker skidor på riktigt, inte som på rullskidorna att jag får högre puls av att vara livrädd än av ansträngning och att det var rätt kul!
-och om det var kul med 42 km så måste ju Öppet Spår bli minst dubbelt så roligt!
Tina Henriksson, nr 19 från slutet……(45 bröt)
